Jag vet inte riktigt vart det började, eller varför det hände. Killar kom in i bilden, jag kände mig osynlig, jag ville sticka ut, bli snygg.

Jag fick ätstörningar i 6an, då hela min värld började rasa ; mina föräldrar gick isär, jag bråkade med mina föräldrar, skrek åt dem, kallade dem fruktansvärda saker som jag idag ångrar grovt. Jag mådde inte bra, jag var inte nöjd med min kropp trots att jag varit lite underviktig hela mitt liv, men det såg inte jag, när jag kollade mig i spegeln såg jag bara fett, och inte skinn och ben som det egentligen var.



Jag kommer ihåg när vi skulle gå ifrån gympan, jag hade inte ätit någonting på 3 dagar- jag svimmade, mitt bland alla högstadie elever som då var 3 år äldre än mig själv, vaknade upp av att skolsystern klappade mig på kinden och ropade mitt namn.

Varje gång jag åt någonting, det kunde vara en halv macka, så mådde jag dåligt och försökte träna bort det.

Vissa dagar mådde jag bra, och vissa dagar inte, vissa dagar åt jag, och vissa dagar inte.
Efter ett och ett halvt år blev jag inlagd på sjukhus, de försökte få i mig alla möjliga saker- jag vägrade.
Tillslut fick jag åka hem efter att de sett mig göra ett visst framsteg, jag fick även en matlista med mig som jag skulle lämna in till sjukhuset några dagar efter, eftersom dom inte var nöjda med vad som stod på "matlistan" var jag tvungen att gå till olika psykologer.

Idag går jag i 8:an och ska snart börja 9:an , det är alltså nästan 3 år sen, och min ätstörning sitter fortfarande i hjärnan, vissa dagar får jag ångest över att jag ätit för mycket, vissa dagar får jag flashbacks och vill sluta äta igen, anorexia är en sjukdom, inte en livsstil.

Jag vill inte ha det så, men min hjärna tvingar mig.